Den värsta dagen
Istället för att åka till skolan igår så åkte jag till bibloteket. Jag tycker om biblotek, det har en tystnad som jag tycker om. Massa människor som går in i sina egna världar. Läser om någonting som stimulerar deras hjärnor. Kanske reser de tillbaka i tiden och fantiserar om hur det var att leva som jude på 40-talet. Kanske svävar de ute i rymden och försöker finna sig själva med hjälp av en bok. Jag önskar att de inte hade datorer på bibloteken. Att det var ett ställe där man kunde koppla av, inte behövde uppdatera sig, inte behöva jobba. Bara sväva, bara resa.
Efter en timma tog jag bussen. Hoppade genom snön där någon redan hade gått. Stod utanför brors fönster och knackade hur länge som helst, sedan prövade jag båda dörrarna, ingen öppnade. Gick hem till J och kom in till slut. Blöt enda upp till vaderna och fötterna var så kalla att de hade domnat bort.
Hittills kändes inte min dag som en katastrof.
J sa att jag har blivit konstig, inte som i början när vi träffades. Han sa att jag är arg hela tiden och bär på en sådan ilska och tar ut den på honom. Han sa att jag ska ha klart för mig att han inte vill träffas hela tiden, och fick mig att skämmas över att jag ville träffa honom så ofta. Han sa 'du vill ju träffa mig varje dag om det skulle gå'. Förlåt J, förlåt för att jag vill träffa dig. Han sa att han vill tro på oss, men inte gör det. 
Jag grät hela dagen. Jag fick panikochångest attack. Skönk ner på golvet i ett hörn och kunde inte andas. Världen runt om försvinner. Jag är konstig. J vill inte träffa mig. Jag grät, jag kunde inte andas. Hur kunde allt ändras så här snabbt? Tänkte gå, borde ha gått, stolthet, stolthet. Var för svag, kan inte gå ifrån honom, jag skulle nog ha dött om jag hade gjort det. Jag klarar inte av att gå från honom. Min kropp var helt utmattad också. Ville putta bort hans hand från mig, eller som sagt, min stolthet ville göra det, och jag fick ta i med all energi jag hade kvar för att ta bort hans beröring.
Han sa att han finns här, att han alltid kommer att finnas här för mig. Han bäddade ner mig och sa att jag behövde sova. Jag sov i några timmar medans han lagade mat. Efter det fortsatte helvetet. Jag är konstig, jobbig, han orkar inte med mig. Så säger han. Jag grät från när jag kom dit till att vi somnade.
Han hade varit tyst länge och jag frågade om han tänkte sova. Han blev upprörd som han brukar bli när jag frågar det. Han orkar inte med mig. Han reagerar inte ens på när jag gråter längre, han säger bara att han inte orkar mer och så blundar han.
Tog kudden och la den vid hans fötter. Sen klarade jag inte mer. Jag la mig över honom och sa att jag vill bara att han ska ta tag i mig och göra allting bra. Säga att han älskar mig och att jag får tro det eller inte, men att det är sant. Han är inte sådan.
Tillslut hamnade jag vid hans sida. Jag frågade varför han inte ville kyssa mig. Då kysste han mig. Det fortsatte. Han kändes som flera mil bort, precis som förra året när vi båda mådde så här dåligt. Det var kallt och hemskt. Vi hade kärlekslöst, njutsamt och riktigt bra sex.
