dancinginmysleep

Jag är arg på er.
Och jag är besviken på mig.
Omgivningen som inte förstår. De viktigaste människorna i mitt liv som pushar åt fel håll. De som aldrig förstår allvaret hur allvarligt det än är. De som pushar om skolan när jag är sjukskriven. De som inte förstår varför jag är sjukskriven när jag redan berättat.
Jag är besviken på mig för att jag inte har någon mening. Jag har absolut ingen mening här, jag kan inte leva som ni vill. Men jag vill klara det, jag vill gå i skolan, jag vill ha vänner. Men paniken kommer när jag tänker på det. Nu när I har slutat i min klass så vet jag ännu mindre vad jag ska göra.