Graviditet
Om det visade sig att jag var gravid nu så skulle jag få en chock. Jag har längtat efter barn länge men jag vill må bra och vara med personen som föralltid kommer att älska mig och vårat barn mest av allt. Väldigt länge nu så har jag längtat så där extra och prat om graviditeter flyger ut ur munnen på mig. J verkar ha blivit paranoid och rädd av detta, trots att jag har förklarat för honom att jag aldrig skulle lura honom. Missar jag p-piller så säger jag det. Då är det hans ansvar att fixa med kondom. Och inte fan kan han skylla på mig om jag skulle bli gravid.
Han säger att om jag blir gravid så måste jag göra abort. Han säger att gravida kvinnor är tjocka och äckliga. Han säger att det är äckligt och skumt att det växer ett barn i någons mage. Han säger att hans vän som nu är gravid inte vill ha barn egentligen. Han gör allt för att tala om för mig hur mycket han inte vill ha ett barn.
Om jag blir gravid och känner att jag inte klarar av en abort men klarar att ta hand om mitt barn så kommer min och J relation vara förstörd. Jag tror att han skulle ta sitt ansvar, absolut, men jag tror att han skulle vara arg på mig för resten av livet för att jag tog det beslutet åt honom.
Det är en anledning till att våran relation skulle vara förstörd. Och det att jag är väldigt långsint. Inte en chans att jag skulle glömma det han har sagt om bebisar och gravida. Han skulle inte få träffa 'tjocka, äckliga' mig. Och jag vill aldrig att mitt barn ska känna att det har förstört våra liv. Jag skulle aldrig känna så för jag drömmer om att bli mamma. J vet jag känner så och jag vill inte förstöra hans liv. Jag skulle inte heller acceptera om han fick ett förhållande med en annan tjej, inte fan i ** skulle hon få träffa mitt barn, nej.
Att ta beslutet om abort är mitt, eller? Jag har alltid tyckt att det är bådas beslut och att man är egoistisk om man bestämmer över någon annans liv. Men jag börjar tänka annorlunda. Om jag känner att det är ETT LIV i min mage, en känsla som ingen man någonsin kommer att känna, inte fan tänker jag döda för att göra en man nöjd så att han kan få några extra år på sig att vara oansvarig och supa skallen av sig. Eftersom jag aldrig skulle ljuga för J så är det lika mycket hans ansvar med preventivmedel. Först, om jag säger att jag tar p-piller så ska inte han behöva tvivla på mig och då skulle jag vara ett svin för att LURA någon till att bli förälder så måste man ha något fel i hjärnan. Men om jag säger att jag har missat p-piller och han endå vill ha sex utan kondom så är det lika mycket vårat ansvar. Då är han medveten om 'konsekvenserna'/miraklet.
Vi hade sex oskyddat en gång (flera gånger men specificerar mig) då han sa att om jag inte tänker ta ett dagen efter piller så får jag ta konsekvenserna av att göra abort. Men gå till affären och hämta ett dagen efter piller till mig då? Det är DU som är livrädd för att jag ska bli gravid, och då kunde du ha haft kondom! En kvinna som är hormonell och längtar efter bebisar är inte att leka med, var säker, för som man har man inga beslut.
J:s syster driver om det mesta. Flera gånger har hon sagt att hon önskar att de hon inte ens känner skulle ha gjort abort. Hans pappa har sagt att en gravid ung tjej i min ålder är konstig trots att han endast har träffat henne en gång för många år sedan då hon bara var ett litet barn.
Är det värt att få barn om jag inte håller kontakten med J? Är det värt att få barn och J säger att jag förstör hans liv? De svaren har jag inte ännu. Jag skulle älska att se en blandning av mig och den jag älskar. En kärleksgåva som jag och J har skapat. Inte nu, men någon gång, om vi kommer att älska varandra länge. Om jag blev gravid nu så vet jag inte vad mitt beslut skulle vara. Jag tror inte jag skulle klara att behålla ett barn om J sa att han inte tycker om mig längre för att jag tvingar honom till att bli pappa. Då skulle jag inte kunna ge mitt barn den lycka som en förälder ska känna. Skulle jag kunna gå igenom en förlossning utan personen jag älskar? Skulle jag förlåta J om han fick mig att göra abort?
Jag ska fortsätta skydda mig så bäst jag kommer ihåg. Men ni ska veta att jag alltid kommer tycka mitt barn är ett mirakel och jag hoppas jag får uppleva det någon dag. Hellre nu än aldrig. Men helst i framtiden.
Han säger att om jag blir gravid så måste jag göra abort. Han säger att gravida kvinnor är tjocka och äckliga. Han säger att det är äckligt och skumt att det växer ett barn i någons mage. Han säger att hans vän som nu är gravid inte vill ha barn egentligen. Han gör allt för att tala om för mig hur mycket han inte vill ha ett barn.
Om jag blir gravid och känner att jag inte klarar av en abort men klarar att ta hand om mitt barn så kommer min och J relation vara förstörd. Jag tror att han skulle ta sitt ansvar, absolut, men jag tror att han skulle vara arg på mig för resten av livet för att jag tog det beslutet åt honom.
Det är en anledning till att våran relation skulle vara förstörd. Och det att jag är väldigt långsint. Inte en chans att jag skulle glömma det han har sagt om bebisar och gravida. Han skulle inte få träffa 'tjocka, äckliga' mig. Och jag vill aldrig att mitt barn ska känna att det har förstört våra liv. Jag skulle aldrig känna så för jag drömmer om att bli mamma. J vet jag känner så och jag vill inte förstöra hans liv. Jag skulle inte heller acceptera om han fick ett förhållande med en annan tjej, inte fan i ** skulle hon få träffa mitt barn, nej.
Att ta beslutet om abort är mitt, eller? Jag har alltid tyckt att det är bådas beslut och att man är egoistisk om man bestämmer över någon annans liv. Men jag börjar tänka annorlunda. Om jag känner att det är ETT LIV i min mage, en känsla som ingen man någonsin kommer att känna, inte fan tänker jag döda för att göra en man nöjd så att han kan få några extra år på sig att vara oansvarig och supa skallen av sig. Eftersom jag aldrig skulle ljuga för J så är det lika mycket hans ansvar med preventivmedel. Först, om jag säger att jag tar p-piller så ska inte han behöva tvivla på mig och då skulle jag vara ett svin för att LURA någon till att bli förälder så måste man ha något fel i hjärnan. Men om jag säger att jag har missat p-piller och han endå vill ha sex utan kondom så är det lika mycket vårat ansvar. Då är han medveten om 'konsekvenserna'/miraklet.
Vi hade sex oskyddat en gång (flera gånger men specificerar mig) då han sa att om jag inte tänker ta ett dagen efter piller så får jag ta konsekvenserna av att göra abort. Men gå till affären och hämta ett dagen efter piller till mig då? Det är DU som är livrädd för att jag ska bli gravid, och då kunde du ha haft kondom! En kvinna som är hormonell och längtar efter bebisar är inte att leka med, var säker, för som man har man inga beslut.
J:s syster driver om det mesta. Flera gånger har hon sagt att hon önskar att de hon inte ens känner skulle ha gjort abort. Hans pappa har sagt att en gravid ung tjej i min ålder är konstig trots att han endast har träffat henne en gång för många år sedan då hon bara var ett litet barn.
Är det värt att få barn om jag inte håller kontakten med J? Är det värt att få barn och J säger att jag förstör hans liv? De svaren har jag inte ännu. Jag skulle älska att se en blandning av mig och den jag älskar. En kärleksgåva som jag och J har skapat. Inte nu, men någon gång, om vi kommer att älska varandra länge. Om jag blev gravid nu så vet jag inte vad mitt beslut skulle vara. Jag tror inte jag skulle klara att behålla ett barn om J sa att han inte tycker om mig längre för att jag tvingar honom till att bli pappa. Då skulle jag inte kunna ge mitt barn den lycka som en förälder ska känna. Skulle jag kunna gå igenom en förlossning utan personen jag älskar? Skulle jag förlåta J om han fick mig att göra abort?
Jag ska fortsätta skydda mig så bäst jag kommer ihåg. Men ni ska veta att jag alltid kommer tycka mitt barn är ett mirakel och jag hoppas jag får uppleva det någon dag. Hellre nu än aldrig. Men helst i framtiden.
Kommentarer
Trackback
